IndienIndien

 

 

INLEDNING

 

Jag hade en föreställning om New Gurna som en modernistisk stad i övre Egypten, isolerad i sin historiska miljö i Konungarnas Dal. På de fotografier jag kommit över var det fortfarande femtiotal och husen längs de smala gatorna stod nya och ljusa mot den blå himlen. Jag hade hört talas om New Gurna genom en god vän och fått veta att arkitekten, Hassan Fathy, var inhemsk. I jämförelse med andra modernistiska städer i tidigare koloniserade länder såg den annorlunda ut med sin småskalighet och sitt arabiska inslag, vilket jag fann intressant. Hur såg staden ut idag? Vem bodde där? Hur användes staden i dag?
Mötet med New Gurna förvånade mig. Jag kände mig förflyttad till en annan historisk epok, och staden liknade snarast en by. Befolkningen bestod till större delen av fattiga bönder. Den modernism och sociala förankring jag läst om i Hassan Fathys bok Architecture for the Poor kändes avlägsen, men något annat var desto mer närvarande. Turisterna gjorde uppehåll med sina bussar uppe i Gurna för att köpa kopior av kända forntida gravföremål. Det var svårt att förbli opåverkad av allt detta nere i New Gurna, som en gång var tänkt att bli allt det som Gurna fortfarande är: en exotism för turisterna att befinna sig i mellan besöken i olika gravar, tempel och utgrävningar.

Under dagen var gatorna folktomma i New Gurna. Männen arbetade på sockerrörfälten, barnen var i skolan och kvinnorna syntes sällan till. Dock var det en person som dök upp vart jag än befann mig i staden. Han sade sig vara ”the Chief” i den lokala Moskén. Han ställde en del frågor varifrån jag kom, mitt syfte. Ville jag besöka hans moské? Lika omärkbart som han dykt upp var han därefter försvunnen. Vad ville han mig? Övervakningen tycktes mig besynnerlig. Jag kände mig iakttagen vilket var lätt gjort i den lilla byn som endast består av ett fåtal gator och gemensamma utrymmen. En person jag mötte vid baracken jag bodde i frågade om jag kom från Danmark. Detta var vintern 2006 och kontroversen över ”Muhammedteckningarna” i Jyllandsposten höll precis på att eskalera. Jag försökte förklara skillnaden mellan Sverige och Danmark, men hade uppenbara svårigheten att göra mig förstådd. Mannen lät sig dock till viss del övertygas.

Denna misstänksamhet mötte mig även då jag befann mig ute i Kharga-oasen i Västra (Libyska) öknen. En ”guide” uppenbarade sig i den öde marknadsplatsen Bariz al Gedida mellan två städer, för att inte lämna mig ensam under resten av min vistelse där. Han anlände till platsen samtidigt som jag kom dit med min poliseskort från hotellet i Al-Kharga. På så sätt befann jag mig aldrig ensam. I Al-Kharga hade polisen följt mig från hotellet och sett till att jag kom dit jag skulle. Därefter inväntade han för att följa mig tillbaka till hotellet. Han höll sig oftast tyst, eller undrade vart jag tänkte bege mig härnäst. Var det kanske polisen som meddelat att jag skulle bege mig till Bariz al Gedida och som skickat ut en ”guide” att vaka över mig? Bevakningen påminde mig om ”the Chief” från New Gurna, även om det var absurt att överhuvudtaget möta någon människa på denna annars folktomma och obebodda plats.

MATS ERIKSSON