IndienIndienIndien

 

 

VÅR BLICK RIKTAS BAKÅT MEN OKLART MOT VAD
MIA SUNDBERG GALLERI 2003

 

Tre pågående utställningar, Mats Eriksson (Mia Sundberg), Niklas Eneblom (Magnus Karlsson), Meta Isaeus-Berlin (Olle Olsson-huset) handlar om interiörer. Trots att de tar sig helt olika uttryck är de stämningsmässigt rätt lika; de ger alla uttryck för något förgånget. Meta Isaeus-Berlin genom de möbler hon valt, Mats Eriksson genom fotografier av ödelagda rum som hör ett nära förflutet folkhem till. Niklas Enebloms målningar av frilagda rumsstrukturer är inte lika tydliga, men det dova, matta färgvalet och ytstrukturen ger ändå en air av något som passerat.

Det är inte någon dom eller uppgörelse som ligger till grund för tillbakablickarna. Det är inte åttiotalets kritik och inte heller nittiotalets utgångspunkt i det privata som talar i dessa utställningar. Om det finns en ytterligare nivå av likhet mellan dem så handlar det närmast om nostalgi. Kanske inte romantisk och storslagen, utan vemodig och personlig. Personlig – inte privat. Här är valet av interiörer kongenial, en metafor för det inre rummet och personliga saknaden.

Om det nu är saknad som uttrycks. Det är tre vackra utställningar, där vemodet är närvarande men absolut inte överväldigande. Men det är inte alls självklart vad nostalgin är nostalgisk över. Inte ens i Mats Erikssons fotografier från det svunna folkhemmet är det klart vad saknaden rör. Kanske sig själv, förmågan att vara nostalgisk.

Det finns förstås mycket att hämta i var och en av dessa utställningar, som talar mot ett alltför rigoröst letande efter likheter mellan dem. Om det enda verktyg man har är en hammare, kommer allt som bekant att se ut som spikar. Ändå tror jag att den gemensamma utgångspunkten talar rätt så tydligt om vår tids oro och förvirring. Vår blick riktas gärna något bakåt, men det är oklart mot vad.

Dåtiden är alltid på något vis närvarande för oss. Detta gör att vi, på gott och ont, aldrig till fullo är här och nu. Det är en insikt som genomgriper all form av nostalgi. Men människan är också, som Jean-Paul Sartre påpekade, "frånvarande" i sin samtid, genom att hon hela tiden gör sig olika utkast och förhoppningar om den. Men utställningar som blickar framåt på detta vis är ovanligare. Är nostalgin kanske också ett slags svar på en kollektiv oförmåga att tänka en framtid? Kanske är det så vi skall se Erikssons fotografier. De är nostalgiska över en tid då det fanns framtidsbilder.

HÅKAN NILSSON
DAGENS NYHETER 12 APRIL 2003