IndienIndien

 

 

SVENSK GRAMMATIK

 

Jag hittade i pappas bokhylla en jubileumsbok över HSB:s verksamhet åren 1924 till 1954. Den inleds med några blygsamma rader av verkställande direktören i HSB:s riksförbund, Sven Wallander:

Den första reflexionen inför denna bok, som vill ge en översikt över HSB:s arbetsresultat under 30 år, blir kanske, att det som gjorts inte är så märkligt, när det ställs mot bakgrunden av vår tid. Väldiga händelser har färgat den historiska horisont, mot vilken vår gärning skall ses, och därför måste vår fredliga roll att bygga upp långsamt och metodiskt förefalla läsaren mindre intressant och mindre dramatisk. Men kanske kan dock en sammanställning i ord och bilder beträffande vårt arbete vara motiverad, när man nu kan se tillbaka på en 30-årig verksamhet – så hoppas åtminstone vi, som har skött HSB:s öden under dessa år.

I ett medföljande brev, som fortfarande ligger i den vackert gjorda praktboken skriver styrelsen:

En produktion av 100 000 lägenheter på 30 år, det resultatet av HSB:s arbete har vi velat påminna om med en bok, som härmed överlämnas till eder.

100 000 lägenheter – det skulle räcka för att bygga en helt ny stad, av säg Göteborgs storlek. Le Corbusiers och Pierre Jeannerets nya provinshuvudstad i Punjab, Chandigarh, planerad och byggd under 1950- och 60-talen, var ursprungligen inte större. Chandigarh beställdes av Indiens premiärminister Jawaharlal Nehru som delade samhällssyn med de svenska socialdemokraterna, och med de arkitekter som i HSB:s, Riksbyggens, eller KF:s regi byggde modernismens Sverige. Nehru ville ursprungligen också att inhemska arkitekter skulle bygga det moderna Indien. Att Le Corbusier fick chansen att bygga en stad i Indien (och inte i Sverige) berodde, enligt arkitekturhistorikern Vikram Prakash, på slumpen. I Sverige blev det alltså inte en helt ny stad, med dess möjligheter till storslagen planering och för den delen också felslut, utan nya bostadsområden i snart sagt varenda stad eller tätort i landet. Modernismen kom till minsta lilla avkrok. Vad berodde det på?

I ett diagram i jubileumsboken visas HSB:s organisation upp. Det är en kooperativ rörelse som styrs av medlemmarna via föreningar, kongress, fullmäktige. Dess verkställande direktör har i sin tur under sig en rad avdelningar, däribland såväl ett arkitektkontor med 97 anställda arkitekter, som en rad byggnadsföretag, samlade under beteckningen ”industriavdelning”. I boken räknas varenda av dessa fabriker upp: AB Junohus i Uddevalla och Bengtsfors, HSB:s snickerifabrik i Nässjö, och den i Sparreholm, marmorbrotten i Kolmården osv. Än mer intressant är att varenda anställd i alla dessa fabriker nämns vid namn, sammanlagt drygt 1 500 människor i långa spalter av Johansson, Johnsson, Josefsson, Karlsson. Likaså publiceras landets samtliga HSB-styrelser. 1954 var antalet 160, från Alingsås till Östersund. Varenda en av dessa föreningar byggde bostäder. Ett fylligt urval av de mest lyckade visas i boken.

Funkisårens eleganta parafraser på den internationella modernismen, självfallet med Le Corbusier som ledstjärna, utgör en förbluffande liten del, koncentrerad till Stockholm och i någon mån Göteborg. Det stora genomslaget för modernismen kom faktiskt direkt efter andra världskriget. Nu skulle bostadsbristen byggas bort, en bostadsbrist som bland annat innebar att bortåt 70 % av de större städernas befolkning bodde i överbefolkade ettor. Hur trångbodda folk faktiskt var kan man få en glimt av om man betänker att 50-talets bostadsmässor visade som ideallägenheter en tvåa med minimalt kök för en familj med två vuxna och tre eller fyra barn.

Och så kom då explosionen. På åtta år, mellan 1946 och 1953, byggde HSB drygt 50 000 lägenheter över hela Sverige. På färgbild efter färgbild, med stadsplan och lägenhetsplan invid fotografiet, visas punkthus och lamellhus bland knoppande björkar och grönskande ekar. I Årsta byggs likadana, eller så gott som likadana hus som i Gubbängen, Majorna i Göteborg och Mellanheden i Malmö. Samma hus som i Uppsala, Nynäshamn, Södertälje, Norrköping, Mjölby, Jönköping, Nässjö, Eksjö, Karlskrona, Hälsingborg, Karlstad, Ludvika, Falun, Sandviken, Östersund, Skellefteå, Boden, Luleå. Samma lägenheter, samma planering med sopnedkast i trappuppgången och gemensamma panncentraler. Samma gångvägar och samma lekplatser. Samma huskroppar i pastellfärgad puts eller tegel.

Boken avslutas med ett hoppfullt avsnitt om vikten av ”sanering” av innerstäderna, med bilder av lyckade exempel. Sanering betyder rivning. Det som de svenska unga arkitekterna inte lyckades att genomföra med sina tävlingsförslag under 30-talet (som att riva Gamla stan och Södermalm enligt Le Corbusiers förslag, eller hela 1800-talets träbebyggelse i Jönköping, Sven Markelius förslag), det kunde HSB-kooperativen genomföra under 50- och framför allt 60-talen. Stolt visar HSB-boken exempel på lyckade ”saneringar” av stadskärnorna i Torshälla, Landskrona, Trollhättan, Örnsköldsvik eller Luleå. Och det är återigen samma hus! Oavsett om neonskyltarna lyser upp gamla trähus på gatans motsatta sida i Skellefteå, eller utgör ett ”naturligt” komplement till Uppsalas stenhus, så är det intill förväxling lika trevåningshus i måttfull modernism, med balkong och ibland ett trekantigt burspråk, med tvättstuga i källaren, kakel i badrummet, fönsterbänk av kolmårdsmarmor och plåtradiator för centralvärmen därunder.

Le Corbusiers vision av staden, hans (och många andra modernisters) idéer om den internationella modernismen som uttrycket för Västerlandets speciella dynamik modifierades under det svenska 50-talet till hus som byggdes, med Sven Wallanders ord, ”långsamt och metodiskt” som uttryck för en folkrörelse. Eftersom det handlade om bostadsbyggande för största delen av en befolkning under socialdemokratisk regim slipades den elitistiska delen av modernismen ner. HSB-arkitekterna gjorde inte extrarum för tjänstefolket, som man gjorde överallt i Europa, och som exempelvis Markelius ännu gjorde i sitt typhus på Stockholmsutställningen 1930. Husen passades in i det svenska landskapet med dess små bergknallar och skogsdungar. Modernismen blev småtrevlig. Men i sin häpnadsväckande metodiska konsekvens förändrades den svenska staden under dessa år – överallt, i minsta lilla köping, på ett sätt som såväl Le Corbusier som Nehru inte ens kunde drömma om – in i minsta detalj, in i badrummen och sovrummen och vardagsrummen, in i val av möbler och textilier, in i anvisningar för hur barnen skulle uppfostras.

Modernismen gjordes om till en folkrörelse! På 30 år bytte Sverige ansikte. På 30 år förvandlades landet från ett u-land i en avkrok av Europa till ett av världens rikaste, bland annat därför att den överväldigande majoriteten av befolkningen föredrog kollektiva lösningar på fördelningsproblematiken av pengar och makt. HSB:s jubileumsbok från 1954 ger en aspekt av hur detta gick till i praktiken. Inte en vision som Chandigarh – vacker, spöklik och främmande, fantastisk också i sitt förfall. Vi har nästan inga sådana miljöer i Sverige. Utan praktiska, metodiska, solida bostadsområden med ett visst sinne för natur – kanske – som framförallt är ett uttryck för en så stark motvilja mot det gamla Fattigsverige att man egentligen ville riva vartenda hus som påminde om orättvisorna. Ett slags lugnt raseri. Nehru drömde om detta också för Indien. Där blev det inte så.

Att Sverige bara några år senare byggde in fattigdomen och de sociala orättvisorna igen genom miljonprogrammen på 70-talet är en annan historia.

GERTRUD SANDQVIST