IndienIndienIndien

 

 

STADEN SOM KOPIA AV SIG SJÄLV

 

Fristående höghus med stora bilfria ytor runtomkring. Så ville Le Corbusier att Chandigarh skulle se ut. Men han fick inte lov att genomföra denna idé. Istället kom han att stå för den övergripande stadsplanen, kapitoliumkomplexet och ett fåtal enskilda byggnader, medan de flesta bostadshus och andra byggnader ritades av hans kusin Pierre Jeanneret och av det engelska arkitektparet Edwin Maxwell Fry och Jane Beverly Drew.

Efter 1965, när den slutgiltiga planen för Chandigarh blev färdig, har det tillkommit nya sektorer och byggnader. Kiran Joshi, lektor vid arkitekturskolan i Chandigarh berättade för mig hur all ny byggnation i staden måste förhålla sig till den ursprungliga stadsplanen och följa dess normer och kompositionsprinciper.

Den statliga konstskolan ritades av Le Corbusier 1958 och fick sedan stå modell för arkitekturskolan som också ritades av honom. Denna byggnad, mycket snarlik till både exteriör och interiör men i något mindre skala, uppfördes 1961. Konstskolan har blivit ”originalet” och arkitekturskolan ”kopian”. När man besöker båda byggnaderna känns det som om man rör sig i identiska rum där något har förändrats, dragits samman eller utvidgats.

Varför bygga en kopia av något som redan finns i samma stad? I de olika ”tvillingbyggnaderna” i Chandigarh tycks stadsbilden upplösas i beståndsdelar som alla upprepas ett oändligt antal gånger enligt ett en gång fastlagt mönster. Staden framstår som en bisarr fraktal spegelbild av sig själv.

Det finns en fastställd gräns för hur mycket Chandigarh får växa. Om denna överträds och förskjuts, hur kommer då staden att se ut? Kommer även de nya delarna byggas som kopior av de gamla? Måste alla framtida byggnader bli kopior av det som Le Corbusier en gång ritade, eller kan Chandigarh efter hand våga sig på nya lösningar?

MATS ERIKSSON