IndienIndien

 

 

ATT BO I ARKITEKTUR

 

Härom dagen blev jag stoppad i korridoren av Anne Moudon, en erfaren professor på min avdelning, som högtidligt överräckte en splitterny tiofrancssedel tryckt av den schweiziska regeringen. Ann visste att jag härstammar från Chandigarh, att jag är född och uppvuxen i denna Jawaharlal Nehrus önskan och Le Corbusiers dröm. Tiofrancssedeln ståtade med Le Corbusiers porträtt, som etsat sig fast i historien och nu blivit en symbol för staten Schweiz. Fastän han hade franskt medborgarskap och bodde större delen av sitt liv i Frankrike var Le Corbusier född och uppvuxen i Schweiz och schweizarna har därför kunnat göra anspråk på honom som en del av sin historia. Jag undrade vad fransmännen skulle tycka om schweizarnas appropriering av deras förlorade son. När jag såg närmare efter upptäckte jag att bakgrunden på sedeln bestod av överlagrade planritningar från en typisk Le Corbusier-byggnad.

Det var Sekretariatet – Sekretariatet i Chandigarh! Jag var chockad, på samma gång litet smickrad och helt ursinnig. Detta var trots allt ”mitt” sekretariat, eller åtminstone sekretariatet för regeringen i Punjab, underställd nationalstaten Indien. Jag kunde förstå att jag måste tävla med Le Corbusiers arvtagare – som till exempel Fondation Le Corbusier – om den symboliska äganderätten till Kapitoliet, men att se det tas över av en annan nationalstat, på ett av dess officiella betalningsmedel, det var upprörande! Det var tydligt att de inte hyllade minnet av en indisk byggnad (vilket kunde ha varit trevligt), utan att de återkrävde något som de ansåg vara sitt eget rättmätiga schweiziska arv.

Vem äger ett byggnadsverk? Arkitekturen är en mötesplats för livets krafter, och vi iscensätter våra liv och våra världar i den dekor som arkitekturen förser oss med. En enda berättelse räcker inte till för att redogöra för alla de livsöden som gestaltats genom ett visst byggnadsverk. Varje gång jag som student gick längs Kapitolium-esplanaden var det någon från Kansal, byn närmast norrut, som badade en buffel, tvättade kläder, spelade kricket eller bara for förbi på en cykel eller en moped. Parlamentsledamöterna och domarna gav sig aldrig ut på Esplanaden, eftersom de alltid åkte till och från Kapitoliet med bil på den undre nivån. Följden blev att Esplanaden, trots säkerhetsföreskrifterna och platsens officiella betydelse, förvandlats till ett öppet rum för alla sorters icke-officiella aktiviteter. Till och med säkerhetsmännen har satt upp linor för att torka sin tvätt.

De oräkneliga arkitekter som kommer förbi Chandigarh – jag har själv beledsagat många av dem till Kapitoliet – föredrar vanligen att vänta tålmodigt till dess att byborna har passerat, så att de skall kunna få en ”ren utsikt” över byggnaderna. De försöker redigera bort tvätten ur bildrummet, oftast förgäves, och sedan klagar de över den förhärdade indiska regeringens bristande respekt för den store fransk-schweiziske arkitektens skapelser.

Varumärken kan skyddas upphovsrättsligt, men allmänhetens användande av arkitekturen gör det möjligt för envar som vill hävda sin äganderätt till den. Den är en symbolisk text som hela tiden vävs samman med alla de liv som vill ta del av den. Saker och ting sammanblandas, det är oundvikligt. Därför kände jag mig till slut själv styrkt av den schweiziska regeringens anspråk. Om de nu kunde hävda Kapitoliet i Chandigarh som sitt, då kunde väl jag göra anspråk på Le Corbusier för Indiens räkning.

Mats Erikssons fotografier, som så ihärdigt bevakar hur ett sådant ianspråktagande går till, hjälper mig av hävda detta.

Från det avstånd som den akademiska världen och livet som utlänning i Förenta staterna erbjuder kan jag se hur de indiska figurerna, de rödkantade vita borddukarna av linne, pappersbuntarna, stålborden och arkivskåpen av märket ”Godrej”, väggarna som slarvigt vitmenats för den goda ordningens skull, gatuskyltarna som noggrant målats för hand för att de skall se maskinmålade ut, tvätten som hänger till tork överallt – jag kan se hur allt detta verkar litet töntigt och malplacerat mot de eleganta linjerna i Le Corbusiers arkitektur. Ändå fanns jag själv, när jag växte upp i Chandigarh, 23 år innan jag reste västerut för att bedja i universitetsvärldens tempel, med i alla Mats’ fotografier. Jag var med på bilderna, och det är jag i själva verket fortfarande. Det kändes inte töntigt då. Och det var det heller inte.

Le Corbusiers moderna arkitektur var inte främmande för dem av oss som växte upp i Chandigarh. Den var vår rättmätiga egendom, precis som Jeffersons neo-palladiska arkitektur, importerad från England och Frankrike, är Amerikas. Fastän många tror att den hjälplösa nationalstaten Indien i sin desperata önskan att tillägna sig modernismen bönföll Le Corbusier om att åta sig Chandigarh var den berömde franske arkitekten som staden sedermera kom att förknippas med i själva verket bara ett tillfälligt val, en oväntad möjlighet tillvaratagen av en grupp byråkrater på rundresa i Europa för att leta efter arkitekter till ett projekt som redan hade inletts.

Jawaharlal Nehru, det självständiga Indiens förste premiärminister och den främste arkitekten bakom idén att Chandigarh skulle bli en modern stad som inte ”tyngdes av traditionerna från det förflutna”, kom till slut att stödja Le Corbusier, men det är viktigt att notera att han från början varken ville att man skulle leta efter en arkitekt utomlands eller att man skulle bygga en specifikt västerländsk modern stad. Bägge dessa beslut fattades i själva verket av de indiska statstjänstemän som ansvarade för projektet.

En av de största svårigheterna med Nehrus moderniseringsprojekt var att det i verkligheten fungerade genom efterbildning av det som var etablerad praxis i västvärlden. Medan Nehru förnyade utrikespolitiken genom den alliansfria rörelsen hade utvecklingsprojekten inom Indien, såsom vattenkraftprojekten inspirerade av Tennessee Valley Authority i USA och femårsplanerna efter sovjetisk modell, alltid karaktären av andrahandslösningar importerade utifrån. Detta berodde oftast på att de institutioner och tjänstemän som var ansvariga för att verkställa moderniseringen behövde modeller för utveckling som bevisligen fungerat någon annanstans, om inte i Indiens eget förflutna.

Likadant var det med Chandigarh. Chandigarh ser ut och känns som det gör, med dess noggrant hierarkiska indelningar och disponeringar, inte för att Le Corbusier och Nehru tvingade de motsträviga invånarna att underkasta sig, utan för att de verkställande byråkraterna, först Fletcher och sedan Verma och Thaper, som uttänkte och fastställde grundformen för Chandigarh hade valt en särskild förebild för staden. Hierarkierna i bostadsbyggandet, sektorernas olika täthet, stadens allmänna utsträckning och räckvidd, behovet av ett särskilt, symboliskt administrativt ”huvud” etc, allt detta fastlades och genomdrevs av dessa tjänstemän. Sist och slutligen bestämdes alltså de grundläggande egenskaperna hos bostadsarkitekturen i Chandigarh av en indisk byråkratisk tolkning av den nya engelska stadsplaneringen, som kan härledas från idén om trädgårdsstaden.

Utöver generalplanen avgjordes stadens moderna prägel av utseendemässiga hänsyn – staden kunde inte se kolonial eller indisk ut, den måste bli modern. ”Den arkitektoniska stilen” gjordes till en avgörande fråga, genomsyrad av symboliska målsättningar. P N Thaper, administrativt ansvarig för Kapitolium-projektet, poängterade detta upprepade gånger. 1 Maxwell Fry, Jane Drew och Pierre Jeanneret genomförde stadens moderna program med stort kunnande. De kompletterade Le Corbusiers genomströmningsdiagram, vars grönområden var avsedda att innehålla höghus, med ett lapptäcke av bungalow- och radhusområden. 2

Men detta i sig själv räcker inte för att motverka Chandigarhs anspråk på att vara modernistiskt. 1987 skrev Charles Correa, en välkänd arkitekt baserad i Bombay:

Indien är ett uråldrigt land. Genom århundradena har det funnits andra nya städer som Chandigarh och andra profeter som Le Corbusier: Fatehpur-Sikri, Patrick Geddes, Edwin Lutyens, Golconda, Mandu. Idag uppfattas många av dem inte alls som främmande element utan som en integrerad del av den indiska landskapet. [...] Indien som ett läskpapper. Vem vet? Om hundra år kommer kanske Chandigarh också att omärkligt passa in i den punjabiska folksjälen. Kanske kommer Chandigarh att uppfattas som en berömd gammalindisk stad, och kanske kommer Le Corbusier att erkännas [...] som den störste indiske arkitekten av dem alla? 3

Correas anmärkning avslutar en artikel med den provokativa titeln ”Chandigarh: sett från Benares” som ursprungligen publicerades i Le Corbusier Archives. Benares måste, åtminstone i människors fantasi, vara en av de mest ”indiska” städerna. ”Sett från Benares” är yttrandet om ”Le Corbusier som den störste indiske arkitekten av dem alla” laddat med ironi. Men den logiska följd det beskriver verkar godtagbar. Fathepur Sikri, Golconda och Mandu måste ha varit främmande för sin egen tid, men idag har de helt vävts in i det indiska mönstret.

Kommer detta också att bli Chandigarhs öde? I själva verket kunde man redan, om man ville, se hur Chandigarhs ”indianisering” kunde gå till, och hur den redan är på väg att ske. Prakash talar om hur byggnaderna på Kapitolium kan dyrkas som indiska tempel, 4 och Correa antyder att Le Corbusier såg på arkitekturen som något heligt, en idé som stämmer väl med det indiska tänkandet. 5 Kanske är alltså Correas tanke att ”Indien hade tur att få Le Corbusier, och Le Corbusier hade tur att få Indien” mitt i prick. 5 I så fall kunde etiketten ”den störste indiske arkitekten” vara, eller åtminstone bli, acceptabel.

Om man blickar tillbaka, vilket är arvet efter den moderna arkitekturen i Chandigarh? Laurie Baker, den engelska arkitekten som har verkat i liten skala i södra Indien i nära 40 år gav uttryck för detta genom att helt enkelt inleda ett anförande (understött av Indiska arkitektinstitutet) på följande sätt:

Det ämne som tilldelats mig är arkitekturen och folket. Menade initiativtagarna folket, eller kunde de ha sagt arkitektur och folk? När man säger folket förutsätter det att vi arkitekter hör hemma i en kategori och folket i en annan.

I Indien anses arkitekter och stadsplanerare vara ”yrkesmän”, och i enlighet med vårt koloniala och moderna hör de hemma i en kategori och folket i en annan. Det är detta som avses med att vara yrkesman, att inte vara outbildad. Som en följd av detta har modernismen, inte bara inom arkitekturen utan också den ekonomiska och institutionella modernismen, visserligen producerat en hel mängd professionell expertis men ändå misslyckats med att få till stånd en avkolonialisering av Indien, eftersom dess elitistiska uppifrån-och-ned attityd aldrig låtit den få tillräcklig legitimitet för att kunna verkligen representera och tala för det folk i vars namn den utövats. Misslyckandet här handlade inte om översättning, utan om överföring av ett språk.

Den sista anmärkningen behöver understrykas. Om modernismen misslyckades i Indien var det inte för att den var ”västerländsk” eller för att den litade till universella ideal. Den misslyckades för att den förlitade sig på metodologin att en upplyst elit kunde leda resten av befolkningen bara genom kraften i sin symboliska förevisning. En omtänkning av modernismen kan därför inte ske under något slags etno-estetisk täckmantel, till exempel en ”kritisk regionalism”, eftersom problemet i grunden inte är av estetisk natur, d.v.s. problemet handlar inte om en bristfällig översättning av ett språk – människor har ganska lätt att acceptera det främmande som sitt eget, om det är nyttigt och fördelaktigt för dem. Problemet var snarare en bristfällig överföring av ett språk. Modernismen infördes uppifrån och ned. fastän den var heroisk visade den sig vara endast en täckmantel. Vi måste därför finna ett nytt sätt att tänka igenom modernismen, dess framgångar och misslyckanden, som något fundamentalt sammanvävt med det större politiska och etiska mönster som bildar nationalstaten och dess olika subjekt.

Jag skulle därför vilja hävda att Chandigarhs betydelse idag ligger mindre i det som är specifikt med Le Corbusiers arkitektur och stadsplanering, och mer i att staden varit med om att producera modernismen, att skapa den indiska modernismen, som fortfarande är stadd i utveckling. 8

Le Corbusier hade en förkärlek för grundläggande principer. När han sade att ett hus var ”en maskin att bo i” menade han inte att hus inte skulle göras till bekväma platser för människor och istället ses som livlösa maskiner. Snarare menade han att man när man ritar ett hus måste tänka på det, i första hand, som ett föremål som på ett effektivt sätt kan bli en förbindande länk mellan människor och den miljö de lever i. Ett hus måste skapa bekvämlighet för människan och samtidigt vara respektfullt mot jorden det står på. Nu skall det sägas att Le Corbusiers egna lösningar på dessa principiella frågor inte alltid var de allra bästa. Hans brise-soleil, som utformats för att passivt uppvärma och avkyla byggnader fungerar till exempel inte i Chandigarh. Trots detta gäller fortfarande grundprincipen, att byggnader måste utformas för att effektivt avkyla och uppvärma sin omgivning, och den har återigen hamnat högt uppe på dagordningen i arkitekturdebatter runtom i världen i takt med miljörörelsens snabba frammarsch. Idag är alltså utmaningen att lösa problemet på ett bättre sätt, kanske att omskapa brise-soleil, och det finns inte en arkitekt med självaktning i hela världen som inte är upptagen av problemet att utforma miljömässigt fungerande maskiner att bo i.

Detta var Le Corbusiers inställning till den moderna arkitekturen. Olyckligtvis har Chandigarh under en längre tid, och särskilt sedan det tidiga sjuttiotalet då det blev omodernt med modern arkitektur, varit fast i en ganska förrädisk debatt om dess ”moderna” arkitektur och dess relevans för”Indien”. Detta är förrädiskt. Varför skulle saker som är moderna inte kunna vara indiska? Varför skall Indien alltid vara det traditionella, det gamla, det bakåtsträvande, det uråldriga? Vill vi inte vara moderna?? Är vi inte moderna???

Vad innebär det att vara modern? Kanske den relevanta frågan i detta sammanhang vore: vad innebar det att vara modern när Le Corbusier, Nehru och de andra – Verma, Thaper, Jeanneret, Prakash, Sharma etc. – höll på att skapa Chandigarh? För mig kommer den mest träffande beskrivningen av att moderniteten i Chandigarh inte bara var en fråga om att bygga byggnader i modern stil (även om det kom att urarta till detta) från Nehrus artikulation av Chandigarh. I ett tal till en grupp studenter vid Indiska ingenjörsinstitutet 1959 sade Nehru:

Nu finns det ett experiment som jag har välkomnat mycket varmt... Chandigarh. Många grälar om det, några tycker om det, andra tycker illa om det. Det är fullkomligt oväsentligt huruvida ni tycker om det eller inte. Det är det största som sker i Indien i sitt slag. Det är därför jag välkomnar det. Det är det största som sker eftersom det träffar en rakt i ansiktet och får en att tänka. Man kan rysa inför den effekt det får, men det får en att tänka och ta till sig nya idéer, och det Indien verkligen behöver inom så många områden är att bli träffat i ansiktet så att man börjar tänka... 9

”Får en att tänka.” När jag först läste citatet reagerade jag mot denna fras, och särskilt mot den paternalistiska hållning som verkade finnas inlagd i yttrandet. Som om Indien inte tänkte. Men sedan hittade jag ett annat och ganska anmärkningsvärt citat, ur ett brev skrivet från Le Corbusier till Nehru, och det fick mig att tänka igen. I detta brev, skrivet 1955, bad Le Corbusier Nehru om att sanktionera medel för uppförandet av den Öppna handen. Det intressanta är att Le Corbusier här föreslog den Öppna handen inte bara som en symbol för Chandigarh utan som ett monument som skulle representera en tänkande människas val och hennes vägran att godta de falska valen i den värld hon levde i. 1950-talets värld var förhäxad av Kalla krigets dilemma och risken för att ett tredje världskrig med kärnvapen närsomhelst kunde utbryta. Le Corbusier föreslog den Öppna handen som symbol för vägran att alliera sig med de två maktblocken. ”De har utsatt mig för ett förfärligt tryck”, skrev Le Corbusier till Nehru:

De har försökt använda och missbruka mitt namn och de har använt sig av hotet att sätta en kula i min nacke. Jag svarade med ett skriftligt uttalande till Världskongressen. De vill placera oss längst framme i det amerikansk-sovjetiska dilemmat. Det är följden av bristfällig information. Jag vägrar att spela er i händerna och acceptera villkoren för ett dilemma som kan vara fruktansvärt. 10

Denna vägran från hans sida, fortsätter Le Corbusier, ledde honom till den Öppna handen:

Jag var besatt av den tragiska konflikt som presenterades här och där under den upprörande rubriken ”ATT TA STÄLLNING”. Jag hittade en teckning från 1948 som föreställer en öppen hand ovanför horisonten; fem kvinnor grupperade på marken ser den höjas och komma in i synfältet. Därefter har jag bara bibehållit handen i min teckning, och dess kontur har blivit allt renare. Jag ritade på den under mina resor. Den tog form. 11

”Den tog form.” Le Corbusier vägrade att ta ställning, han bibehöll sitt oberoende ställd inför ett vedervärdigt val – USA gentemot Sovjetunionen – och skapade den Öppna handen som symbol för sitt val. Han presenterade den, med andra ord, som en symbol för alliansfrihet, och befäste därmed något som i högsta grad upptog Nehru vid denna tid, nämligen inrättandet av den Alliansfria rörelsen. Le Corbusiers brev skrevs i själva verket bara några månader efter den historiska Bandung-konferensen i april 1955 då den Alliansfria rörelsen lanserades av Nehru. I Bandung, under sitt tal till stöd för den Alliansfria rörelsen, grundade Nehru sin hållning på nödvändigheten av principfast oberoende tänkande inför de falska valsituationer som Kalla kriget tvingade fram. Som han framlade det inför församlingen:

Vi godtar inte de kommunistiska lärorna, vi godtar inte de antikommunistiska lärorna, eftersom de bägge grundar sig på felaktiga principer [...] Vad mig beträffar spelar det ingen roll vilket krig som utspelas, vi kommer inte att delta i det om vi inte tvingas försvara oss själva. Om jag ansluter mig till någon av dessa stora grupper förlorar jag min identitet [...]. Om hela världen skulle uppdelas mellan dessa två stora block, vad skulle resultatet bli? Det oundvikliga resultatet skulle bli krig. Därför är varje steg som tas för att förminska det område i världen som kan kallas det alliansfria området ett farligt steg och det leder till krig. Det förminskar den målsättning, den balans, den hållning som andra länder utan militär styrka kanske kan utöva.

Men andra ord är min viktigaste poäng här att för såväl Le Corbusier som Nehru var detta att vara modern inte att slaviskt efterlikna andra eller godta falska val och lösningar som andra kunde tänkas erbjuda – utan att tänka själv. Att vara modern var inte en stil, eller ett mode, eller något som bara hörde västvärlden till, eller motsatsen till allt indiskt. Det var ett sätt att tänka, en livsstil, som sist och slutningen drevs av ideal och en stark önskan att råda över sitt eget öde. För modernister av Le Corbusiers och Nehrus snitt behövde alla bli träffade i ansiktet och tänka själva.

Vi lever idag, i det tjuguförsta århundradet, i en värld som ännu en gång – eller kanske fortfarande – erbjuder oss falska val. Vi mot dem. ”Du är antingen med oss eller mot oss.” Och fortfarande är krig den enda lösning som erbjuds: av fanatiker på självmordsuppdrag i passagerarplan eller av ideologer med kliande fingrar på laserstyrda bomber. Inte mycket har förändrats. Och de angelägna frågorna kvarstår: finns det ingen tredje väg? Varför måste vi tvingas välja mellan en mans förvridna uppfattning om traditionen och en annans ensidiga vision av framtiden? Vi måste tänka. Vi har blivit träffade i ansikten ännu en gång, och vi måste samla alla våra tänkare.

Detta är alltså Le Corbusiers betydelse idag, i den kontext som Chandigarh utgör. Enligt min mening. Som arkitekter, stadsplanerare och tänkare har många av oss haft en tendens till förnöjsamhet. Vi har varit glada över tryggheten i att tjäna bra med pengar, vi har haft det bekvämt i våra modernistiska bungalows, vi har nöjt oss med att kasta oförargliga knivar mot de mindre upplysta, mot dem som tycker om rusticerade fasader och andra ”bania-barocka” hybridformer, för att upprepa Gautam Bhatias minnesvärda fras. Missförstå mig inte: jag avskyr ”bania-barocken”, eftersom den vanligtvis är en slavisk efterapning av ”rikemansarkitekturen”. Många brännmärker den moderna arkitekturen för att ha haft liknande motivationer. Kanske somliga hade det. Om det är så, då saknar den moderna arkitekturen, och Le Corbusier, relevans för Chandigarh idag. Men om vi fortfarande anser oss vara upplysta världsmedborgare, och medborgare i ett fritänkande, oberoende, sekulärt och demokratiskt Indien, då förblir Le Corbusier, Nehru och den dröm som var Chandigarh lika viktiga som alltid.

Noter:

  1. Intervjuer med Aditya Prakash, Chandigarh. Le Corbusier noterar också att den arkitektoniska ”stilen” var mycket viktig för Thapar (FLC, P2-12, sid. 120)
  2. Kiran Joshi har nyligen publicerat en dokumenterande bok om Frys, Drews och Jeannerets arkitektur. Nangia (1999)
  3. Correa (1987), sid. 202
  4. Prakash (1980), sid. 201
  5. Correa (1987), sid. 201
  6. Correa (1987), sid. 201
  7. Bhatia (1991), sid. 246
  8. Det mesta av det som följer har tidigare publicerats som en debattartikel i tidningen The Tribune, Chandigarh, Indien (september 2003)
  9. Nehru (1959), sid. 49
  10. Fondation Le Corbusier (FLC), mapp P2-13, sid. 253
  11. FLC P2-13, sid. 253

 

VIKRAMADITYA PRAKASH