IndienIndienJakriborg

 

 

WINNING A BATTLE, LOSING THE WAR
KRISTIANSTADS KONSTHALL 2009

 

Mats Erikssons fotografier levererar inga enkla svar, konstaterar Carolina Söderholm, efter att ha sett hans aktuella utställning på Kristianstads konsthall om några modernistiska byggprojekt. Varför bygga en medeltida stad på 2000-talet? Varje gång jag åker tåg mellan Malmö och Lund slås jag av hur både extremt främmande och välbekant bostadsområdet Jakriborg ser ut, med sina putsade korsvirkeshus och gatstensgränder.

Det finns något exotiskt – och inom arkitekturvärlden synnerligen kontroversiellt – över detta historiserande byggprojekt placerat mitt på den skånska åkern. Kontrasten kunde inte vara större mot 1960- och 70-talens miljonprogram i Rosengård eller Arlöv några kilometer bort.

Det är också i uttalad polemik mot dessa monotona betongområden som Jakriborgs byggherrar uttalar sig i Mats Erikssons text: “det är inte värdigt att bo så”, säger de, och introducerar istället sin egen vision av 2000-talets nyurbanism: det unika och småskaliga, tryggt klätt i den pittoreska medeltidsarkitekturens dräkt. Sedda ur ett internationellt perspektiv är de inte unika. På många håll tycks den modernistiska arkitekturen ha förlorat sin dragningskraft och istället för nyfunktionalism satsar byggbolag och bostadsköpare på nytraditionalism, där tidigare seklers regionala stildrag, från den putsade skånelängan till Englands romantiserande tudorstil, nu åter blivit på modet.

Men varför? Med utställningen Winning a battle, losing the war i Kristianstads konsthall riktar Mats Eriksson sin kamera mot folkhemmet som idé och misslyckande – två begrepp intimt förknippade med modernismens arkitektur. Då Per Albin Hansson 1928 höll sitt berömda folkhemstal blev det också inledningen till en gigantisk satsning för att bygga bort den usla bostadsstandard som gjorde svenskarna till ett av Europas mest trångbodda folk. De nya och luftiga bostadskvarter som i den måttfulla funktionalismens tecken sköt upp under 1940-, 50- och 60-talen innehöll alla tidens moderna bekvämligheter, och tycktes infria rekordårens löfte om en ständigt ökande tillväxt och höjd levnadsstandard. Kanske är det då inte så märkligt att när välfärdsstaten krackelerar, så spricker även illusionen om modernismen som den ljusa framtidens, trygghetens och solidaritetens arkitektur.

Mats Erikssons bilder levererar inga enkla svar. Istället pekar de på arkitekturens många tolkningsskikt; som estetik, politik, ideologi och verklighet. Allt filtrerat genom hans visuellt medvetna blick, närmast målerisk i sin känsla för färg, form och komposition.

För mig är hans utställnig lika ambitiös som sinnrik, kritisk som visionär. I det liknar den de arkitektoniska projekt som han gestaltar, vilka talar om modernismen som modifierat ideal, förkastat alternativ och havererad dröm. Ta till exempel Chandigarh, som Le Corbusier – den internationella modernismens huvudarkitekt – ritade som delstaten Punjabs nya huvudstad efter att Indien blivit självständigt 1947. Av vital betydelse för premiärminister Nehru var att stadsplanen och dess arkitektur symboliserade ett modernt, demokratiskt och oberoende Indien, befriat från kolonialismens ok men även från associationerna med det traditionella Indien och dess kastsamhälle.

På Erikssons fotografier skymtar en bitvis häpnadsväckande djärv betongarkitektur, som under årens lopp brukats och förändrats av sina invånare. Resultatet är en levande stad i förändring, där modernismens en gång så dominerande visioner överallt konfronteras med vardagens många ingrepp och bristande underhåll.

På sitt sätt lika fantasieggande, om än av mer dystopiskt slag, är bildssviterna från södra Egypten, där den socialt medvetne arkitekten Hassan Fathy på 1940-talet ville bygga en ökenstad åt traktens nomadbefolkning för att förbättra deras livsvillkor. Tanken var att invånarna själva kollektivt skulle engagera sig i byggprocessen, men projektet var dåligt förankrat hos såväl bybor som myndigheter. Snart lämnades de modernistiska husen åt sandens och tidens förfall, och utgör i dag en samling bebodda ruiner i det naivt välmenande folkhemmets namn.

Mats Erikssons fotografier må ha ett avskalat och estetiskt slående uttryck, men det är en mångbottnad berättelse de lyfter fram. En berättelse som trots sina internationella inslag träffar rakt i den svenska självbildens ömma mitt.

CAROLINA SÖDERHOLM
KRISTIANSTADSBLADET 31 JANUARI 2009