IndienIndienIndien

 

 

UTOPI I FÖRFALL
MIA SUNDBERG GALLERI 2005

 

MODERNISM. När Nehru skulle bygga en stad som symbol för Indiens nya självständighet anlitades Le Corbusier som arkitekt. Mats Erikssons fotoutställning visar hur stadsborna använder de utopiska byggnaderna i dag.

Nog kan det förefalla lite avigt att som Indien rikta blicken mot västvärlden för att markera startpunkten för en ny era utan kolonialt förtryck. Symbolen för det nyligen självständiga Indien blev under 50- och 60-talen Punjabs helt nybyggda provinshuvudstad Chandigarh, stöpt i en modernistisk form och i grandios skala av arkitekten Le Corbusier och hans nära medarbetare.

Mest spektakulärt ter sig fortfarande stadens maktcentrum, det av sikhiska säkerhetsvakter hårt bevakade Kapitolium med sina tre ämbetsbyggnader. Det är framför allt parlamentet med sitt futuristiska och närmast Månbas Alpha-liknande tak jag slås av vid mitt besök nu under våren.
När Le Corbusier utarbetade parlamentets skulpturala tak lär han ha haft en stiliserad tjur i åtanke - en hyllning till de kor som fortfarande strövar omkring fritt i många indiska städer.

Till Kapitolium hör också ett monumentalt sekretariat och en domstolsbyggnad med lysande färgfält och asymmetriska detaljer. Inga klassiska kupoler, arkitraver eller kolonner; Le Corbusier valde heller inte traditionellt putsade fasader utan rå betong. Det är svårt att tänka sig ett mer uppkäftigt sätt att göra rent hus med de estetiska värden som den brittiska kolonialmakten introducerat i Indien under 200 år.
Le Corbusier och det självständiga Indiens förste premiärminister Jawaharlal Nehru enades om visionen: här skulle byggas från noll utan ängsliga blickar på den viktorianska tidens arkitektur - Chandigarh fick inte som äldre indiska städer formas till ett mini-London.

När jag i min rickshaw passerar de långa gatufilerna med snörräta rader av lådformade privatvillor och flerbostadshus i hårt skiktade sociala zoner funderar jag på hur Chandigarh skulle gestaltat sig om Nehru grävt i den egna myllan. Vad hade hänt om den unga nationen slutit upp kring ett lokalt arkitektteam med rötter i äldre hinduisk eller muslimsk arkitektur i stället för att som nu satsa på import?

I ett tal Nehru höll 1957 verkar det som om idén inte ens föresvävat honom. Han hävdade tvärtom att det indiska tänkandet var för statiskt för att föda arkitekturidéer av rang. Detta läge hade enligt Nehru varit rådande långt innan engelsmännen anlände till Indien och borde ses som en av anledningarna till att landet koloniserades - tankar som i dag tangerar det politiskt inkorrektas gräns.

En svensk konstnär som ägnat fenomenet Chandigarh intresse är Mats Eriksson, aktuell med en pregnant utställning på Galleri Mia Sundberg. I ett fåtal koncentrerade färgfotografier och med ett bildspel presenterar han inte staden som en våt arkitekturdröm i råbetong utan gör oss uppmärksamma på hur enstaka byggnader, 50 år efter födelsen, tagits i bruk. Västerländska fenomen som skadegörelse och graffiti har ännu inte gjort entré. Bilderna visar i stället hur så prosaiska ting som sladdar och osköna datorer letat sig in i ett utopiskt arkitekturlandskap. I Mats Erikssons bilder får stundtals även människor vara med och störa, vilket inte brukar vara fallet när den här typen av stadsbilder presenteras. I ett foto framträder entrén till Högsta domstolen med sin mjukt organiska betongvägg och sina geometriska öppningar för skugga och svalka. Le Corbusier var även bildkonstnär och Mats Eriksson noterar i sina bilder hur byggnadernas ursprungliga färgsättning gjort intryck på Chandigarhborna. Någon har till exempel målat blomkrukorna vid domstolsentrén i primärfärger för att matcha färgfälten på väggarna.

Få hyllade som Le Corbusier det fabriksmässigt utförda, men påfallande många av Chandigarhbornas egna tillägg är handmålade. Det gäller inte bara lösa tillbehör utan också permanenta inslag i staden, till exempel de svart-vita och jazzigt Mondrian-inspirerade gatstenarna vid busskurerna. Lågmält fångar Mats Eriksson den stolthet med vilken Chandigarhborna talar om sin stad, en stolthet som delvis kan tyckas paradoxal eftersom ingen genomgripande restaurering kommit igång. I många centrala byggnader vittrar betongen, fasaderna är flammiga och spretiga armeringsjärn sticker ut som alarmerande utropstecken. En del, men inte allt, kan lastas på ett ogint subtropiskt klimat. Mats Erikssons foton av Chandigarh och Ahmedabad, där Le Corbusier också var verksam, är lite för få för att ge den mångfacetterade bild som ämnet kräver. Diabildskarusellen snurrar också väl fort. Samtidigt vidgar han här synen på sina tidigare arbeten, som kretsat kring hur modernismens samhällssyn präglat arkitektur och stadsplanering i ett rämnande svenskt folkhem.

Jag kan inte låta bli att fundera på allt det som inte fick plats i Le Corbusiers och Nehrus vision om en strålande framtid. Det räcker att färdas en liten sträcka för att komma till Chandigarhs ytterområden med sin informella bebyggelse. Här möter jag ett myller av människor under rostiga plåttak och med brist på toaletter och rinnande vatten. Chandigarh har flera högt rankade skolor och universitet, men inte heller i denna utopiska stad rymdes idéer om grundutbildning åt alla. De fattigaste barnen i Chandigarh kommer troligen lika lite som barn i andra indiska slummiljöer att få gå i någon skola.

I samband med öppningen av utställningen Ny svensk fotografi på Hasselblad Center den 28 maj publiceras en artist book med Mats Erikssons Indienbilder och en essä av den Chandigarhfödde Vikramaditya Prakash, professor i arkitektur och stadsplanering vid University of Washington.

SOPHIE ALLGÅRDH
SVENSKA DAGBLADET 23 APRIL 2005